Stora huset på fotot är Maskinhuset, längre bort till höger ser man Dalgrensbyggningen.

Öarna i bakgrunden är Skava och Skäkta.

Här kan du läsa ett utdrag ur Bror Billmans intressanta beskrivning över Högbergets gruvfält, dess historia och om de omfattande investeringar som gjordes under 1850-talet.

Långt ner på sidan, under bilder, hittar du en intressant tabell över brytningskostnader och produktion vid Högberget mellan åren 1857-66.

Där finns även en tabell som visar bla antalet dagsverken, uppfordrade tunnor och det intressantaste, antalet borrade alnar. År 1869 borrade man ju fortfarande för hand, men enligt tabellen borrade man hela 129879 alnar, vilket motsvarar 77148 meter.

Högbergets Gruvebolag.

Om vi lämna Storgruvan, centralpunkten för det större gruvbolaget, och vända österut förbi gamla gruvhål och skarnhögar, komma vi efter en kort promenad till Persbergets högsta punkt, Högberget, där Högbergets bolag inom ringa område hade sina gruvor. Från dessas rand nå vi utför stupande branter efter ett 100-tal fot sjön Yngen. – En härlig plats och en storslagen utsiktspunkt. Vi skola dröja en stund på Högbergets krön och fånga en bild av den starkt koncentrerade gruvdrift, vars yttre konturer vi lätt kunna följa från platån.

Först ett par ord om områdets anor. Dessa gruvor är mycket gamla. De omnämnas i offentliga urkunder på 1600-talet, då de befunno sig i samma förfall som Storgruvan. Men uppryckningen och utvecklingen till modernare och mera intensiv drift går här fram i samma tempo som på västra gruvfältet. Sin del i kanalens kraft får Högberget ock, enär bolaget deltager i kostnaden för kanalen och konstbyggnadernas underhåll. – Men kraften vill ej räcka till.

På 1850-talet bearbetades på Högberget huvudsakligen fem gruvor, alla av hög ålder.

Torskbäcksgruvan, som förr haft samma ägare som Torskbäckshyttan och givit malm åt denna, hade stadgat anseende som mycket givande och blev i fortsättningen ännu mera värdefull.

Braske och Krakbogruvorna, intill varandra gåvo växlande resultat. Den senare som på 1700-talet genom Tilas stollgång fick sin märkliga förbindelse med sjön, skulle överleva alla andra Högbergets gruvor.

Yngshyttegruvan , fordom måhända malmkälla till den gamla Yngshyttan, hade numera sett sina bästa dagar och ringa utbyte.

Nils Torstensgruvan, stod vid 1800-talets början i högt anseende, men var nu i starkt nedgående.

År 1855 inträffade det stora förändringar vid Högbergets gruvor. Därvarande gruvägare sammanslöto sig till ett bolag Högbergets Grufvebolag om 270 andelar á 1000 Rr: Riksgälds. Från flera håll hade uttalats önskvärdheten om anslutning till det större bolaget, men hade nog för intressenterna blivit en dyr affär, enär de tekniska annordningarna vid gruvorna befunno sig i dåligt och efterblivit skick samt brist på bostäder rådde. Därför blev nu första åtgärden att under egen förvaltning sätta gruvorna i gott skick. När så skett, kunde frågan om sammanslagning på nytt tas upp.

Ny direktion utses. Som förvaltare och disponent kallas bruksinspektoren vid Tabergs gruvor i Nordmarken Carl Billman, vilken hösten 1855 tillträder sin nya befattning och därigenom fick den ansvarsfulla uppgiften att genomföra den nya organisationen. För den tekniska gruvbrytningen ansvarar gruvingenjören, sedan mera Bergmästaren i Filipstad, Anton Sjögren. Under åren 1856 – 1858 utvecklas en livlig verksamhet vid Högberget. Nybyggnader av flera slag igång sättas och intressenterna få under dessa år lämna 335000 R:ri förlagskapital.

Ny kraftkälla anskaffas. En ångmaskin beställes från Hellefors mek,verkstad. Det var en väldig pjäs med ofantliga balanshjul. Den kostade i inköp närmare 17.000 R: r. Med reparationer under dom tre första åren stiger kostnaden till nära 20.000 R:r. Bara frakten betingade över 2.000 R: r. Så byggdes maskinhus vid sjön och i samma länga boningshus för 16 arbetare. Vidare tillkomma konst och spelbyggnad från maskinen upp till gruvorna på höjden, vilket allt med förut noterade utgifter drager en kostnad av närmare 60.000 R:r – en stor summa på den tiden.

Från ångmaskinen går sålunda kraftledning till vändhjulet på krönet och från detta dragas konstledningar till de olika gruvöppningaarna. Spelkraften i linledning för sig går till pivån med omställare till de olika gruvornas lavar. Så följa ombyggnad eller vidlyftiga reparationer av lavbyggnaderna, konst och spelledningar, nytt vändhjul samt nedbyggande av nya konstledningar i gruvorna.

Ytterligare 20.000 R: r användes till nya byggnader eller grundlig reparation av gamla. Men ej nog härmed. Från Krakbo- och Torskebäcksgruvornas rand anläggas järnvägar utför den stupande branten ner till sjön. Dessa krävde oerhörda fyllnadsarbeten för att åstadkomma en jämn lutning ner till lastkaj vid sjön. – Men så hade man lön för mödan. Malmvagnarna kunde gå direkt till sjön. Uppdragningsspel ombesörjde sedan återfärd uppför branten. En med skarn lastad tunna, som gick ned i ett tomt gruvschakt, var den enklaste dragkraften uppför backen.

– Nu var det nog meningen, att, sedan ångmaskinen kommit i bruk, denna skulle utgöra den förnämsta kraftkällan, och kanalensvatten, som många kivades om skulle utgöra en reserv. Men det gick med denna maskin som med dess föregångare vid Storgruvan. Den blev ej i längden ej ekonomisk. Den slukade för mycken ved, och oaktat särskild ugn uppbyggdes för torkning av bränntorv för att dryga ut bränslet, är man redan 1860 färdig med det utlåtandet att spel och konstkraft bör som förut erhållas från kanalen eller med hästkraft, medan ångmaskinen bör utgöra reserv. – Därmed blir den snart förpassad till onyttiga inventarier, och ännu en dyrköpt erfarenhet är vunnen om en uppfinning, som kanske ännu ej lämnat experimentstadiet.

Vedfrågan synes varit brännande, att det upprepade gånger erinras om att tillvara taga alla vedavfall – ja söka förmå arbetarna att elda med torv. Med vad resultat är ej känt. – Det gällde att hushålla, ty Högberget disponerade efter utsyning blott 1/4 av den långt avlägsna Hornkulls gruvskog.

Spelledningarna utsträcktes efter de gamla linjerna. Torskebäcksgruvan får kraft från det närbelägna Hagespelet eller från Flintkärrspelet, medan Krakbo får söka sig så långt tillbaka som till Storgruvspelet.

Arbetet vid gruvorna pågick under de goda åren natt som dag med växlande arbetsordning. – En sådan skisseras med nedanstående.

I daggryningen nedstego i gruvan pickarna, iklädda sina gruvdräkter och fingo av skjutaren sina arbetsplatser fördelade. Vid skenet av en tranlampa eller talgljus gick sedan hammaren med korta uppehåll under omkring 10 timmars tid, och ett flertal borrhål voro mot aftonen färdiga i den fuktdrypande malmpallen eller väggen. Så följde sprängning. Kl. 8 e.m kom ”nattlaget” ner i gruvan. ”Iläggarne” lastade tunnorna, signalerade upp till ”intagaren” vid laven. Denne ringde till den gamle spelmästaren i den avlägset liggande spelkammaren. Så rör sig spelet. Tunnan går upp och höjer sig över laven, men hejdas där och firas ner på trallan. Med denna går så malmtunnan till skrädhuset, där den avstjälpes. Det gäller att arbeta raskt, ty den dyrbara spelkraften skall på morgonen gå till en annan gruva med motsatt arbetsordning. Malmen hopas under natten på skrädplanet, där där den om morgonen omhändertages av ”skrädhusjonen”. Vid skrädhuset sker alltså malmens sovring vid dagsbelysning. I allmänhet arbetade här 3 gummor och 2 karlar under ”rotmästarens” tillsyn. Det var intet lätt arbete som väntade. Karl som kvinna hanterade med kraft malmsläggan (8-9 kg) eller knostern (15 kg), sönderslogo berget i lämpliga bitar och skilde skarn och malm.

Varphögarna lades från början vid sidan av skrädhuset, men som det var ont om utrymme på Högbergets krön, fingo varp som malm snart fara med järnvägen ner till sjön. Men innan varphögarna genom århundraden nått en sådan mäktighet, hade enklare metoder kunnat tillämpas. Gruvornas enastående belägenhet med dagöppningen några meter från den stupande branten hade från urminnestider tillåtit malmstjälpning utför branten, då malmen rutschat direkt ner till sjön. – Det småkorniga ”vasket” tvättades och sorterades sommartid antingen bredvid skrädhuset med tillhjälp av gruvvatten, eller också fördes det till sjön, där gummorna i en lång rad under livligt pladder med otrolig färdighet sköljde, plockade och sorterade för att slutligen kasta det odugliga skarngruset i i sjön. Och bedagade skulle de vara dessa lavens eller vaskens arbeterskor, ty det var särskilt föreskrivet, att ”unga kvinspersoner” ej fingo användas till lavehjon.

Allt under det att arbetet med malmen pågår ovan och under jord, skall ”konstvaktaren” ägna tillsyn åt de långa konstledningarna samt sörja för pumpsättningarnas effektivitet. Ännu en liten arbetsgrupp förtjänar i detta sammanhang nämnas och det är ”fattighjonen”. I mån av hälsa och krafter fingo dessa plocka om årets varphögar för att kunna tjäna salt till vällingen.

På 1850-talet hade dessa gruvschaktens arbetare 75 öre i dagspenning för viss minimiprestation under 12 timmars arbetsdag. I början av 1860-talet stiger avlöningen till 90 öre. Det synes, som om bolagsledningen genom diverse åtgärder förstått ernå största valuta för dagspenningen. Sålunda vill man 1858 med arbetarna träffa överenskommelse om förhöjning av ”dagorkan”. Där den ej kund höjas , skulle rättigheten att utgöra överdagverken borttagas. Om sålunda en pickare ej kunde öka antalet borralnar pr dag, så skulle han ej äga rättighet att höja förtjänsten genom övertidsarbete. Och året därpå bestämmes, att en viss uppnåd ersättning för borrad aln samt en sammanlagd arbetsinkomst av 300 R:r Rmt skulle utgöra villkor för åtnjutande av hel städja, hushyra och potatisland. – Och med denna årsförtjänst underhåller en duktig arbetare sin familj och beräknas ändå sätta in i den nyinrättade Persbergs sparbank.

Som en följd av nydaningsarbetet vid gruvorna och måhända även som följd av dagorkans höjande lämnar bolaget allt högre utdelning. Sålunda blev 1859 behållningen på ren gruvdrift 26.717 R: r men stiger för varje år. och 1864 utgöra dessa summor resp. 31.184 och 38.189 R: r eller mer än 10 % på insatt kapital.

Vid sjön hopas malmen, och här hade intressenterna att med båt eller vintertid med släde hämta den kvantitet, som kom på hans andel. – Förvaltaren ombesörjde och kontrollerade lastningen. Malmbåtarna var stora lastpråmar, som framdrevs med åror och segel. 1859 fick Yngen sin första bogserbåt, ”Carl Yngström”.

Vart tog Högbergsmalmen vägen, bland intressenterna möter oss först :

Storfors bolag, vars malm måste söka sig väg över Yngen och så vidare ner till Nykroppa masugn.

Uddeholms bolag körde sin malm till Mokärnshyttan, Sunnemohyttan och Uddeholmshyttan.

Lindfors bolag måste begagna vinterföret och hade besvärliga frakter med de tunga malmlassen över Brattforshöjden, den 3 mil långa vägen till Hedenskog eller till Brattfors, där hyttan mötte och reducerade malmen till tackjärn, innan den fraktades vidare till Lindfors.

Sälboda bruks ägare hade visserligen en närbelägen hytta vid Gammelkroppa, men därifrån måste tackjärnet ner till Kristinehamn och så vidare över Vänern, förbi Säffle efter Byälven in i Glafsfjorden norrut fram till Sälboda.

Brukspatron Löthner vid Vassgårda ej långt från Kristinehamn hade långa frakter till Qväggens hytta. Bekvämare hade då Fru Louise Berggren, som lät frakta sin malm över Yngen och sen på järnväg med hästar körde den uppför de branta backarna ned till Saxån.

Brukspatron Wikland hade hade ej heller så lång väg. Han förde malmen med släde eller båt över Yngen och till Åskagens hytta, därifrån tackjärnet kördes 3 km:s väg till Svartsången.

Eriksson i Torskbäcken hade allra bekvämast med hyttan på andra sidan Yngen. Hit kunde transport bekvämt ordnas sommar och vinter.

Huru malmen och järnet fraktades från Bergslagen.

Vi ha sett, att en stark trafik med malm och järn gick från Yngen och söderut. Förr eller senare skulle exportjärnet till Vänerhamn för att sedan spridas ut i världen. – För att underlätta transporten från bergslagen ner till Kristinehamn som närmaste utfartshamn byggas på 1850-talet under Adelskölds ledning en hel mängd förbindelser, vika här endast kunna antydas.

Som ett föreningsband mellan bergslagen och Kristinehamn anlades i början av 1850-talet Kroppa järnväg med järnvägslinjer mellan Långban och Yngen (vid Lervik). Yngen och Östersjön samt, förbindande dessa, ångbåtslinjer över sjöarna. På så sätt kom man ända till Sjöändan, varifrån byggdes en järnbana till Kristinehamn. – Men även andra vägar erbjödos. – Meddels ”Yngs-Daglöse järnväg, som lämnade Yngen med station vid Vinternäset, kom man utför den branta backen vid Abborrberget ner till Filipstad och Daglösen, varifrån den nyanlagda Bjurbäckskanal förmedlade förbindelsen med sjön Öjevättern, varifrån anknytning skedde till Kroppa järnvägstrafikled.

Alla dessa järnvägar voro i början hästbanor. På Kroppa järnväg hann man insätta ett lok i trafik, innan Östra Värmlands järnväg, (nu stats banan Mora – Kristinehamn) ringlade sig in i bergslagen och kring foten av Persberg. Den följde de gamla trafiklederna och i ett slag dödade den dessa små nätta järnvägar, vilkas lämningar bilda idylliska inslag i bergslagens växlade men överallt vackra natur.

Avskrift TN: Original Bror Billman.

Sök