Intressant läsning i bifogade länkar:
Anton Sjögren skriver i sina anteckningar om svenska gruvbrytningen 1867 följande om Skjutarens betydelse för effektiv gruvbrytning:
Skjutaren eller skottställaren måste först och främst vara vällokaliserad i gruvan, så att han känner och minns varje punkt, där ett borrhål blivit anvisat, utan även vet , i vilken riktning det bör uppslås. Om han här tar miste blir arbetseffekten genast försämrad. Det ligger således i klar dag, hur otillfredsställande ett sånt beting måste vara, där varje arbetare är sin egen skottställare, och hur mycket arbete på ett sånt sätt måste gå förlorat.
Borrsmedens och Skrädarens yrkesskicklighet var ju även den av stor betydelse för effektivt utnyttjade av utförd arbetsinsats.
Konstvaktarens kunskap och erfarenhet var nog av största betydelse för gruvdriften, men ibland var nog arbetsbördan honom övermäktig.
Så här skriver fd Gruvfogden vid Nordmarksbergs gruvor Gunnar Persson :
”Med konst, vattenhjul och pumpar följde alltid de största vidrigheter och motgångar. Jag vill här nämna några av dessa som gjorde många helg- och vilodagar till ett inferno, framför allt för skjutaren men även konstvaktaren fick slita hårt emellan. Den långa konstgången med sin tunga belastning gjorde att stånggången brast, den del som var bakom brottet stannade ju, men den del som ledde till vattenhjulet fortsatte att röra sig, vanligen med det resultatet att den avbrutna och på marken nedfallna stånggångsänden högg i marken och bröts sönder ändå mera, så det är ej annat än sätta in nya konststänger på långa sträckor. Och vanligen var vädret ej det bästa när det blev stora fel. På vintern när det var sträng kyla och vattenhjulet måste stannas för rep, av ”Kônsta” så stannade vattenurrinningen så vattnet forsade över vattenhjulet och hela hjulet blev en enda isstod. Vilken måste rensas bort innan man fick gång på det igen.”