Laddar...
Foto: Gruvingenjör Gunnar Aasgaa
Anrikningsverket vid Högberget byggdes efter att revisorerna år 1899 påpekat att bolagets malmtillgångar måste ökas. Några nya fyndigheter stod inte att finna för tillfället, varför man föreslog att ta tillvara de stora varphögarna vid gruvfälten.
Den 1 december 1899 beslutade bolagsstämman att framlägga förslag om ett ångdrivet anrikningsverk. Redan dagen därpå antogs förslaget och 70 000 kronor beviljades för uppförandet.
Den 29 juni 1900 fick ingenjör John Andersson i uppdrag att uppföra verket norr om järnvägen.
Drift och produktion
Verket kördes inte under vintermånaderna utan var vanligen i drift 9 månader per år, med 10-timmarsskift per dygn.
Mellan 1901 och 1908 passerade totalt 46 854,3 ton rågods genom verket.
Under bilderna 8–12 finns faktauppgifter om driften samt redogörelser för den ”mineralogiska och petrografiska beskaffenheten af varphögarne vid Högbergsfältet”.
Utbyggnad och flytt
Produktionen motsvarade inte förväntningarna, och redan 1902 byggdes verket ut. För att öka lönsamheten började man även anrika varp från Odalfältet.
Transportkostnaderna därifrån var dock höga. När dessutom varpen vid Högberget började ta slut beslöt styrelsen år 1908 att flytta anrikningsverket till det nybyggda separeringsverket vid Odalfältet.
Ångkraft eller elektricitet?
Revisorerna hade tidigt betänkligheter kring valet av ångdrift, med hänvisning till osäkra och stigande stenkolspriser.
Ingenjör C.J. Nilsson i Blombacka fick därför i uppdrag att undersöka om vattenkraft kunde räcka för driften. Utredningen visade dock att tillräcklig vattenkraft saknades.
Man beslöt därför att inköpa en 55 hk ångmaskin från Munktells Mekaniska Verkstad i Eskilstuna.
Revisorerna fortsatte dock att förespråka fördelen med ”riklig kraft, tillförd på elektrisk väg”. Redan år 1900 fick C.J. Nilsson i uppdrag att undersöka möjligheten att få elektrisk kraft från vattenfallen vid Saxån, men detta ansågs då inte genomförbart.
År 1903 gjordes en ny utredning som visade att leveranser borde kunna ske från Älvestorps kraftstation. Ett kontrakt upprättades om leverans av 300 hk för perioden 1905–1930.
Källor
-
Minnesskrift Persbergs Gruve Aktiebolag 1866–1920
-
Harald Carlborg, Persbergs Malmtrakt
-
C.J. Nilssons utredning (Värmlandsarkiv)
Gunnar Aasgaard
Gunnar Aasgaard var en norsk gruvingenjör som gjorde studieresor i Sverige 1907 och 1915.
Bilden har jag fått via Jan Kruse – och det är onekligen något särskilt med att en bild efter 117 år har kommit ”hem” till Persberg igen.
Teknisk information.
Detta år 1900–1902 byggda anrikningsverk är beläget vid Högbergsfältet, invid stranden av sjön Yngen, och är avsett för anrikning av gammal varp först och främst vid Högbergsfältet men även vid övriga Persbergs gruvor.
Från början inbyggdes en Gates kross, en kulkvarn och en separator av Gröndals typ n:r 1, men under senare hälften av 1902 insattes ytterligare en av de nämnda apparaterna och är nu de generella anordningarna vid verket följande.
Rågodsets behandling
Rågodset, som utanför verket underkastas en grovskrädning för hand, införes på rälsväg till verkets översta del och inmatas direkt i krossen.
Det vid detta verk bearbetade rågodset torde innehålla 15–20 % järn samt lämnade år 1901 23 % och 1902 19 % slig, hållande omkring 57 % järn.
Det därvid erhållna avfallet uppges i allmänhet hålla 2–4 % magnetit.
Produktionskapacitet
Verkets avverkningsförmåga har uppgått till i genomsnitt 25–30 ton råmalm pr 24 tim.
För dess skötsel användes 8 man pr skift, maskinist och eldare inberäknade.
Kraftbehovet för verket tillgodoses genom en ångmaskin a 55 hkr.
Vattenåtgången är ca 200 liter pr minut.
Maskinutrustning
Gates krossar används för krossning av rågodset från ca 150 ned till 50 mm kornstorlek.
De arbetar med en hastighet av ca 75 slag pr minut och erfordrar 6 hkr vardera.
Kulkvarnarna är försedda med cylindriska öppna siktar med 5 mm håldiameter.
De innehåller 110 kulor av kokillhärdat gods om 10–12 kg ursprunglig vikt vardera och roterar med en hastighet av 25 varv pr minut.
Drift och slitning
Under åren 1901 och 1902, då 8348 ton gods avverkades, åtgick kulor till en vikt av omkring 9,5 ton, d.v.s. ca 1,14 kg kulgods pr ton råmalm.
Under samma tid utnöttes kvarnens pansarplåtar och roster två gånger.
Magnetiska separatorer
De magnetiska separatorerna arbetar med en strömstyrka av ca 5–7 amper vid ca 30 volts spänning.
Själva separatorn roterar med en hastighet av 24 varv och avtagaren med 180–190 pr minut.
