Laddar...
Här berättar Johan om sin far, Nils Jonsson Blåder f. 1824 09 23, och om hur det hårda livet som skeppare på en lastbåt på Yngen kunde vara.
Hur var det på den där malmlastningen?
Ja det var hårt, det va ”fatho” så man fick ju lyfta alltihop, vi hade det ändå bra, tio öre tonnet hade vi, en tiotonning, då hade vi en krona. Vi var ju många så vi fick 2 vagnar i veckan, när vi fick städa eller nått annat att göra nere på kajerna så hade vi nio öre i timman, tolv timmar.
Lastade ni på båtar?
Nej, på vagnarna då, båtarna var i min fars dagar, för de var i min fars dagar, min far hade Kroppabåten i 11 somrar. Då lastade de vid bryggorna här nere. En ”tocken” där båt, Kroppabåten, den tog efter (anm¹) halevis, 20 halöer, 20 löer, (anm²) 1 löa är 30 tunnor.
Och en tunna innehåller?
Innehåller 700kg, halva båtlasten(?). Men sen så fick de ro det där, last där nere och ro till Gammalkroppa, och lägga upp det på vagnarna, då hade dom 1,50 Banco, en Banco är 1,50
Så 1 riksdaler Banco är 1,50, det var intressant att få veta.
Ja, det hade de då.
Och de där båtarna lastade efter vår räkning 60 ton, Det fanns en båt som hette Nordankaret, det var Skarphyttebåten, det var Gullbrands pojkarna, den tog 80 ton. Den tog åttio ton … jaja men.
Men hur fick dom båtarna över sjön?
Båtarna roddes med åror och segel, inget annat, ingen dragkraft innan ångbåtarna kom.
Så dessa stora båtar rodde dom?
Ja, de roddes av fyra man, en man vid varje åra.
Fyra åror, långa åror?
Jaja men, stora ena, en man i varje åra.
Det gick inte fort det där.
Nej.
Hade inte gubbarna kunnat med sig ”tockedär”, så hade de svultit ihjäl, när de kom ut på sjön, utom synhåll, för dom segla spannmål tillbaka, det var malm och järn söderut, men så var det spannmål tillbaka, hit ner och åt Lervik och Saxån, hade inte de där gubbarna försett sig med lite mat så hade dom dött.
När de kom ut på sjön, ja då linda de in en mjölsäck i en segelduk, så tog de en stör och så slog de, då fick de mjöl i segelduken. Silltunnorna de hade skakade de på, var det så det skvalpade i silltunnan då rörde de den inte, men var det tyst slog de av bandet och öppnade och tog första varvet, de där tunnorna var även tullade på dom södra sjöarna också, ja ja men, de var tullade där också.
Det värsta vi hade sa far, det var att få fläsk, det var Amerikanskt fläsk, de lådorna var en meter i fyrkant och så var det fyra järnband på dom, men de tog dem i alla fall, men när de fick upp fläsksidan så var den redan urskuren i mitten, då var det att stötta upp med pinnar och ta av sidan näst inunder, på det viset levde de då.
Ja det var också ett sätt.
Ärtsäckarna, då hade de en ärtflon, den var kupig, den stack de in i sömmen på ärtsäcken och så ruskade de på den, då pillade de ut ärter, så fick de ärter. Det där tror ingen, men min far och fler till honom tala om det där, de fick lov att göra på det viset och tänk det där visste gubbarna av, men de sa ingenting. ….men de sa ingenting.
Min far han fick fyra vinfat vid Gammalkroppa och det skulle han in till Lervik med, när de kom ut på sjön sa båtkarlarna att nu ska vi smaka på vinet, ni understår er inte sa far, jag talar om lagen för er, när vi kommer till Lerviksbrygga ska ni se vem som står där, men de tappade ur en 40 ”liting” men de vågade inte smaka.
Sänk ner knaggen i kölvattnet, inte en droppe gossar sa far, de sänkte ner den, men när de tittade på faten, var det tapp i tapp, tapp i tapp, den hade gått tull på de södra sjöarna också, sen när de har tagit ut det där så fyllde de i med vatten, och det där skulle upp till Nås, det där vart ett trevligt vin när det kom upp till Nås, de hade tullat på det där i de södra sjöarna också.
Det blev dom inte fulla och tokiga av.
Men sen när de hade fått lasta av där borta vid Lervik och kom ner till Saxåbryggan och fick järnlast sa far, nu smakar vi på knaggen i kölvattnet.
Ha, då gick det bättre.
Sådana grejor hade dom för sig förr i världen.
Nedtecknat och något moderniserat språk, Blåder talade naturligtvis gammal Persbergsdialekt.
Torbjörn Nordwall. 2025 08 30
Arkiv: Institutet för språk och folkminnen (ISOF).
(anm¹) Halevis, 20 halöer, 20 löer, . Halevis= Ungefär vid fullast. 1 löa handskrädd Persbergsmalm vägde ca: 3 ton/m³. Då stämmer Blåders uträkning över Kroppabåtens lastförmåga, 3 x 20=60 ton.
(amn²) 1 löa är 30 tunnor, det är ett annat mått än det Blåder använde i sin uträkning.
Harald Carlborg skriver i Persbergs Malmtrakt på sid 371 om lödja eller löa, år 1751 räknades 34 tunnor till en lödja.
En lödja blev senare ett mått på malm även om den inte skulle pråmas över sjön, det sattes då till 30 tunnor och en tunna till 400kg,
en lödja motsvarade då båtens lastförmåga, ca: 12 ton.